Denna blogspot är vid liv!!!

Ni har väl inte trott något annat....?
Anledningen till att jag inte skrivit på ett par veckor är för att luften rann ur mig. Avskedet till Without a trace var jobbigare än vad jag trodde.
Det var som ett förhållande ungefär. Jag visste att det var på väg att ta slut men kunde inte sluta älska och snart kom domedagen- ett slut som var annat än det man förutspått, förberett sig på och redan gått igenom med sig själv. En tvärvändning. Som nybliven "singel" från serieförhållandet kände jag inte någon längtan alls till en ny serie, och det fick ta sin lilla tid. Men nu är jag på banan igen.
Tidigare har jag hört citat på latin såsom "carpe diem" och liknande. De är fina, visst och självklart. Dock har aldrig någon riktigt fastnat i mig och jag har tänkt att "det där med motton, det är nog kanske inte riktigt för mig".
Men det fanns ett även för mig. Som jag tror på, som får mig att kunna kämpa vidare trots att det känns svart, tungt och omöjligt. Ett citat av Paulo Coelho faktiskt, hehe lite ironiskt kanske.
Citatet/mottot lyder "If you're brave enough to say goodbye, life will reward you with a new hello". Rätta mig om jag har fel, citatet har använts tidigare i blogspoten och ni mina trogna älskade läsare kanske tycker att jag skrivit fel. Jag minns helt ärligt inte om det var exakt så, men helt klart något som det!
När jag tog avsked av Six feet under kändes allt så fruktansvärt hopplöst. På seriehimlen lös inte en endaste stjärna och aldrig mer skulle jag älska en serie såsom jag älskat Six feet. Men jag såg klart, sörjde och blev stark igen. Helt plötsligt låg L word framför mina fötter. En annan kärlek, men så oerhört stark. Sedan minns ni kanske när jag skulle se sista L word... Oj oj oj vad jobbigt det var. Jag sörjde och lät det ta sin tid. Sedan kom Without a trace. En helt annan kärlek men minsann lika stark. Kommentar överflödig, ni vet hur det äventyret slutade. Nu har äntligen tiden mognat och det är roligt med serier igen.... men vilken blev det då?
BUFFY!
men det är en annan historia ;)

xo

Ett livstecken

♥♥Föralltid i hela vida världen♥♥

(kuriosa! dessa foton tog nio dagar sedan..)

Hejdå Alice. Hejdå Tina. Hejdå Bette. Hejdå Shane. Hejdå Jenny. Hejdå Tasha. Hejdå Helena

(Så här såg mitt sista inlägg inför sista L word-avsnittet ut)
Paulo Coelho sa ju "If you're brave to sa 'good bye', life will reward you with a new 'hello'"..
Nu ska jag säga hejdå till L word, och se dess sista avsnitt någonsin. Serien som jag älskat, gråtit med och skrattat med, känt med tar slut. Jag är tydligen färdig nu, vare sig jag vill eller inte. Hur töntigt och barnsligt det än låter (jo jag borde ju veta bättre) har L word, precis som Six feet under blev, en liten del av mig. Serien har blivit någon slags objektiv utopi. Världen som jag givit mig in i när min egen känts för trist. Ja, jag vet att det bara är en tvserie. Jag vet att det är på låtsas. Att någon gjorde den för att tjäna pengar. Men vad fan, jag kan inte låta bli. Jag är för empatisk helt enkelt- även om du säkert skulle kalla det manisk. Åh vad jag vill vara med i L word. Åh vad jag inte vill att det ska ta slut.

Att se sista L word-avsnitten. Åh vilket jobbigt förväl.
Sedan försöka somna inte allt för sent så att jag orkar pallra mig upp till gudstjänsten i Engelbrekt kyrka imorgon bitti. Troligen inte.

(MIDNIGHT SUN) Undertow

Jag vill så gärna hata Samantha. Jag vill så gärna hata Jack. Jag vill så gärna hata Without a trace. Men jag kan inte. För varje gång jag försöker, påminns jag om hur mycket jag älskar Samantha. Hur mycket jag älskar Samantha och Jack. Hur mycket jag älskar Samantha och Jack, Danny och Elena, Martin och Vivian. Hur mycket jag älskar Without a trace och hur mycket allt har betytt för mig.
Igår satte jag på det sista avsnittet av Brottskod: försvunnen och jag log pirrigt. Innan jag hade sett klart avsnittet hittade jag mig själv hulkandes. Gråtandes. Desperat.
Jag försöker intala mig själv att det är inte är slut och att allt inte är satt i sten endast för att det inte finns fler avsnitt. Jag vägrar tro att det slutar såhär, och jag ska tänka så varenda himla sekund tills jag verkligen tror på det. Jag är så j*vla ledsen. Without a trace är slut. Det är slut. Det är slut mellan dem. För den här gången. Men bara nu. Inte föralltid.
Jag kommer aldrig komma över det här. Aldrig.

R.I.P (IN EXTREMIS)

Det är med en stor sorg jag meddelar för er att jag sett klart säsong sju av Brottskod försvunnen, Without a trace. Jag har ett hål i mitt hjärta som jag aldrig vet hur det ska fyllas.

Little big man

Samantha. Den bästa som någonsin funnits. Jag är utom ord. Jag kan inte beskriva. Jag vill inte försöka beskriva och nedvärdera då jag inte finner ord.

Tänk när ni ser avsnittet Cloudy with a chance Gettysburg, för då kanske ni ens kan känna hälften av det jag känner. Fast nej, det kommer ni aldrig kunna göra.

Snatch back (OBS spoilers!!!)

It's been a while... förlåt för det. Senaste tiden har varit omvälvande seriemässigt (och ni känner ju mig - omvävlande seriemässigt betyder omvälvande i framförallt mig men också livet).
Säsong fem avslutades på det vackraste sätt någonsin, med de finaste orden.
Nu, åtta avsnitt in i säsong sju, inser jag vilken resa resterande avsnitt kommer låta mig färdas med på. Efter en stund på nöjesfältet är det dags för berg och dalbanan. På gott och ont. Var ska jag ta vägen sen?

"..what I mean is.. you don't have to do it alone anymore"

The POWER of LOVE

♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

♥♥
världens finaste samantha. världens finaste elena. världens finaste brenda
♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥i am so speechless...♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

Silent partner

Jag har nämnt det tidigare här förut men det var inte särskilt lätt. Att det hade börjat svalna, Without a trace. Samantha var inte med lika mycket längre. Sedan kom hon tillbaka och det blev bra igen. Men fallen var inte alls lika spännande och saker och ting hade liksom.. ja, svalnat. Jag diskuterade om detta med N och hon höll med. Efter säsong tre så tappar Without a trace glöden lite grann. Och åh vad ledsen jag blev. Jag är ju en sådan som tröttnar oerhört lätt (något jag kanske kommer ta upp i min andra blogspot snart). Jag ville inte tröttna på detta, verkligen inte.
Igår la jag mig ner i min säng för att kolla några ytterligare avsnitt. Vad hände? Det vände!!!
Fallen är mer spännande än någonsin (i alla fall sedan första och andra säsongen) och gänget har verkligen svetsats samman. Så fint att se. Och inte minst... Samantha är vackrare än någonsin. Det firar vi med att lägga upp en bild på skönheten från en av de tidigare episoderna!

# Pilot

And so it is
Just like you said, it would be
Life goes easy on me
Most of the time
And so it is, he has
The shorter story
No love, no glory
No hero in her sky

Det finns ingenting som L word inte räddar.

Suspect

Jag påbörjade knappt två timmar sedan säsong fem av Without a trace. Jag är lättad!
Senaste dagarna har jag inte haft varken särskilt mycket tid eller tillgång till att se WaT, kanske också för att jag inte känt ett sådan sug som vanligt. En besvikelse. Varför skulle jag tröttna nu för?
Anledningen till att jag börjat tröttna var bland annat för att fallen blev tristare men framförallt, var hade Samantha tagit vägen? Numera fanns hon mest i bakgrunden för att svara med ett "yeah, sure, alright, no" osv. Jag fick inte längre skåda hennes vackra mimik, inte se henne röra sig med stormsteg utan fruktan och lyssna till hennes fina stämma. She was gone!
Som sagt började jag nyss se säsong fem. Hittills har jag sett två avsnitt och jag är så lycklig igen. De senaste episoderna, i synnerhet första avsnittet Stolen tog mig med storm. Inte bara dess spänning utan Samanthas medverkan. Hennes påverkan. Hennes inverkan. Samantha är det bästa Without a trace har och äntligen får hon agera igen. Hon är stark som ingen annan och manuset är starkare än på många episoder. Me likie! Me love.
Det ska bli härligt få fortsätta plöja säsong fem då jag redan har en föraning om vad som kommer att ske. Särskilt då nu när ett par är på väg att bryta upp och ett annat i full gång att utvecklas till något mer än bara kollegor..

# Stil. Livsstil.

Vissa lever ut sin dans. Vissa andas mode. Det gör inte jag!

Jag lever serier. Jag andas serier. Eller snarare, jag vill leva i serier.
Visserligen skulle jag aldrig byta ut mitt liv mot en roll i en fiktiv serie (om det gick..) som lever under några säsonger men ni som är som jag förstår precis vad jag menar.

Många har stilförebilder. En kändis. Kanske en modell. Kanske en sångerska. Kanske en bästa vän. Mina stilförebilder kan ni gissa vilka de är. Seriekaraktärerna såklart! Samanthas fina skjortor, Brendas kjolar och Alices underbara klädslar. Det finns en som ingen slår dock. Jenny Schecter!
Hon må vara elak (sjuk enligt mig). Hon gör elaka saker, hon glider omkring och allt för sällan känner man att hon får sota för sina bot. Jenny är fin vad hon än klär sig i. Allt sitter så fint på henne. Kanske är det för att hon är söt, kanske för att hon har fint underhudsfett. Kanske är hon en sådan där som klär i allt. Oavsett är hon fin. Jenny.
(och ja, visst kanske bågarna är lite krystade. Hon passar i dem i alla fall. Linnet!)

# Nathaniel and Isabel

Drottning. President. Pionjär.+ alla vackra ord som finns.
Girlpower.
Jag finner inte orden.
Brenda Chenowith, ingen skulle någonsin kunna ta din plats...
Så stark. Så modig. Så skör.




(När jag ser den här bilden... I'm speechless)

Between the cracks

Jag har ett till avsnitt att tipsa om. Självklart är alla värda att tipsa om, men de avsnitten jag tipsar om har påverkat mig mer än andra på olika vis. Femte avsnittet på första säsongen, Suspect, är ett av dem. Det handlar om en pojke som försvinner på en internatskola för just pojkar. Ett spännande avsnitt som inte lämnar någon oberörd, inte minst Jack. Han låter sig kommas åt av detta och det är ganska svårt att se. Fascinerande. Inte att Jack blir berörd såklart utan hela avsnittet. En sak är också att gärningsmannen är inte färdig med serien efter detta avsnitt - något som också är väldigt skrämmande.
De porträtterar känslor väldigt bra i Suspect, och tar fram obehaget av gärningsmannens... ja vad ska man kalla det... desperation. Soundtracket passar in fint.
Bilden är från första säsongen precis som avsnittet.

He saw, she saw

Igår såg jag ett annat fantastiskt avsnitt, "Check your head". Det handlade om Rachel, en kolumnist som inte vågade gå utanför sin dörr. Hon hade varit hemma i sin lägenhet i två år utan att gå utanför. Detta avsnitt var väldigt fint och sött. Hon försvann. De hittade henne senare. Det är inte endast för att det var två tjejer som var gay som jag tyckte väldigt mycket om avsnittet, utan därför att det var väldigt roligt. Without a trace är inte en särskilt humoristisk serie men igår innehöll den mycket humor, enligt mitt tycke. Jag skrattade till flera gånger och jag är vanligtvis inte ens en sådan som skrattar år komediserier. Samantha sken som vanligt och Jack kär. Det var kul att se honom och Danny "bonda" ännu mer, de har en fin relation.
Agent Elena Delgado har även börjat bli mer van vid sitt yrke och hon har kommit in mer i teamet, vilket är roligt. Hon är rolig och lättar upp stämningen mer i teamet. Det ska bli spännande och se hennes och Dannys vänskap kanske växa till något mer och vad som kommer hända med hennes dotter. Att lära känna Elena mer det vill säga!
Ps. Det var extra kul att just Christina Hendricks spelade rollen som Rachel, då jag såg första avsnittet av Mad men (den verkar vara väldigt bra, den serien) där hon är med. Jag har inte sett henne i något förut och så vips, she's everywhere! Jag gillar det, hon är begåvad och vacker. Ds.

Birthday boy

Jag har nästan sett klart säsong fyra av Without a trace/Brottskod: försvunnen. Häpnadsväckande är varenda avsnitt, för att det är så bra. Såklart utmärker sig vissa och de jag hittills tyckt mest om tänkte jag berätta för er om idag.
Det absolut bästa hittills; Fall out (Pt.1) & (Pt.2).
Avsnitten handlar om en försvunnen man, pappa till två barn och änkeman. Han förlorade en fru i 9/11 och hela hans liv föll samman. De finner honom, beväpnad i en bokhandel (om jag inte minns helt fel, ett tag sedan jag såg avsnittet). De bestämmer sig för att Samantha ska gå in undercover. Allt går fel.
Detta två avsnitten (som jag kallar för ett) är fantastiskt. Det berörde mig som aldrig förr. Samantha blir skadad och det blir för första gången tydligt hur mycket Samantha och Jack betyder för varandra.
Gripande, skrämmande och oerhört ... fint. På bilden har Samantha just blivit skjuten av mannen som de letat efter och Jack bär henne till ambulansen. Men inte ens där är traumat över...
Samantha är så vacker. Det är så fint på bilden är hon släpper för en gång hennes fasad, hon är sårbar. ÅÅåååh<3

Pilot

Samantha Spade. Brottskod: försvunnen. Kanske någon mer. Men främst får vi aldrig glömma; Samantha Spade.
Detta är det första inlägget på blogspoten som kommer att följa mitt kroniska känsloöverflöd i serier och episoder jag ser.
Jag älskar serier. Så mycket att jag inte allt för sällan dras jag in och vill hellre existera i en roll hos dem! Jaja, detta är en blogspot om serier. Eller nej förresten, en blogspot om kärlek. Till städer, till konversationer, till händelser. Till karaktärer ❤