Ni har väl inte trott något annat....?
Anledningen till att jag inte skrivit på ett par veckor är för att luften rann ur mig. Avskedet till Without a trace var jobbigare än vad jag trodde.
Det var som ett förhållande ungefär. Jag visste att det var på väg att ta slut men kunde inte sluta älska och snart kom domedagen- ett slut som var annat än det man förutspått, förberett sig på och redan gått igenom med sig själv. En tvärvändning. Som nybliven "singel" från serieförhållandet kände jag inte någon längtan alls till en ny serie, och det fick ta sin lilla tid. Men nu är jag på banan igen.
Tidigare har jag hört citat på latin såsom "carpe diem" och liknande. De är fina, visst och självklart. Dock har aldrig någon riktigt fastnat i mig och jag har tänkt att "det där med motton, det är nog kanske inte riktigt för mig".
Men det fanns ett även för mig. Som jag tror på, som får mig att kunna kämpa vidare trots att det känns svart, tungt och omöjligt. Ett citat av Paulo Coelho faktiskt, hehe lite ironiskt kanske.
Citatet/mottot lyder "If you're brave enough to say goodbye, life will reward you with a new hello". Rätta mig om jag har fel, citatet har använts tidigare i blogspoten och ni mina trogna älskade läsare kanske tycker att jag skrivit fel. Jag minns helt ärligt inte om det var exakt så, men helt klart något som det!
När jag tog avsked av Six feet under kändes allt så fruktansvärt hopplöst. På seriehimlen lös inte en endaste stjärna och aldrig mer skulle jag älska en serie såsom jag älskat Six feet. Men jag såg klart, sörjde och blev stark igen. Helt plötsligt låg L word framför mina fötter. En annan kärlek, men så oerhört stark. Sedan minns ni kanske när jag skulle se sista L word... Oj oj oj vad jobbigt det var. Jag sörjde och lät det ta sin tid. Sedan kom Without a trace. En helt annan kärlek men minsann lika stark. Kommentar överflödig, ni vet hur det äventyret slutade. Nu har äntligen tiden mognat och det är roligt med serier igen.... men vilken blev det då?
BUFFY!
men det är en annan historia ;)
xo
