Suspect

Jag påbörjade knappt två timmar sedan säsong fem av Without a trace. Jag är lättad!
Senaste dagarna har jag inte haft varken särskilt mycket tid eller tillgång till att se WaT, kanske också för att jag inte känt ett sådan sug som vanligt. En besvikelse. Varför skulle jag tröttna nu för?
Anledningen till att jag börjat tröttna var bland annat för att fallen blev tristare men framförallt, var hade Samantha tagit vägen? Numera fanns hon mest i bakgrunden för att svara med ett "yeah, sure, alright, no" osv. Jag fick inte längre skåda hennes vackra mimik, inte se henne röra sig med stormsteg utan fruktan och lyssna till hennes fina stämma. She was gone!
Som sagt började jag nyss se säsong fem. Hittills har jag sett två avsnitt och jag är så lycklig igen. De senaste episoderna, i synnerhet första avsnittet Stolen tog mig med storm. Inte bara dess spänning utan Samanthas medverkan. Hennes påverkan. Hennes inverkan. Samantha är det bästa Without a trace har och äntligen får hon agera igen. Hon är stark som ingen annan och manuset är starkare än på många episoder. Me likie! Me love.
Det ska bli härligt få fortsätta plöja säsong fem då jag redan har en föraning om vad som kommer att ske. Särskilt då nu när ett par är på väg att bryta upp och ett annat i full gång att utvecklas till något mer än bara kollegor..

# Stil. Livsstil.

Vissa lever ut sin dans. Vissa andas mode. Det gör inte jag!

Jag lever serier. Jag andas serier. Eller snarare, jag vill leva i serier.
Visserligen skulle jag aldrig byta ut mitt liv mot en roll i en fiktiv serie (om det gick..) som lever under några säsonger men ni som är som jag förstår precis vad jag menar.

Många har stilförebilder. En kändis. Kanske en modell. Kanske en sångerska. Kanske en bästa vän. Mina stilförebilder kan ni gissa vilka de är. Seriekaraktärerna såklart! Samanthas fina skjortor, Brendas kjolar och Alices underbara klädslar. Det finns en som ingen slår dock. Jenny Schecter!
Hon må vara elak (sjuk enligt mig). Hon gör elaka saker, hon glider omkring och allt för sällan känner man att hon får sota för sina bot. Jenny är fin vad hon än klär sig i. Allt sitter så fint på henne. Kanske är det för att hon är söt, kanske för att hon har fint underhudsfett. Kanske är hon en sådan där som klär i allt. Oavsett är hon fin. Jenny.
(och ja, visst kanske bågarna är lite krystade. Hon passar i dem i alla fall. Linnet!)

# Nathaniel and Isabel

Drottning. President. Pionjär.+ alla vackra ord som finns.
Girlpower.
Jag finner inte orden.
Brenda Chenowith, ingen skulle någonsin kunna ta din plats...
Så stark. Så modig. Så skör.




(När jag ser den här bilden... I'm speechless)

Between the cracks

Jag har ett till avsnitt att tipsa om. Självklart är alla värda att tipsa om, men de avsnitten jag tipsar om har påverkat mig mer än andra på olika vis. Femte avsnittet på första säsongen, Suspect, är ett av dem. Det handlar om en pojke som försvinner på en internatskola för just pojkar. Ett spännande avsnitt som inte lämnar någon oberörd, inte minst Jack. Han låter sig kommas åt av detta och det är ganska svårt att se. Fascinerande. Inte att Jack blir berörd såklart utan hela avsnittet. En sak är också att gärningsmannen är inte färdig med serien efter detta avsnitt - något som också är väldigt skrämmande.
De porträtterar känslor väldigt bra i Suspect, och tar fram obehaget av gärningsmannens... ja vad ska man kalla det... desperation. Soundtracket passar in fint.
Bilden är från första säsongen precis som avsnittet.

He saw, she saw

Igår såg jag ett annat fantastiskt avsnitt, "Check your head". Det handlade om Rachel, en kolumnist som inte vågade gå utanför sin dörr. Hon hade varit hemma i sin lägenhet i två år utan att gå utanför. Detta avsnitt var väldigt fint och sött. Hon försvann. De hittade henne senare. Det är inte endast för att det var två tjejer som var gay som jag tyckte väldigt mycket om avsnittet, utan därför att det var väldigt roligt. Without a trace är inte en särskilt humoristisk serie men igår innehöll den mycket humor, enligt mitt tycke. Jag skrattade till flera gånger och jag är vanligtvis inte ens en sådan som skrattar år komediserier. Samantha sken som vanligt och Jack kär. Det var kul att se honom och Danny "bonda" ännu mer, de har en fin relation.
Agent Elena Delgado har även börjat bli mer van vid sitt yrke och hon har kommit in mer i teamet, vilket är roligt. Hon är rolig och lättar upp stämningen mer i teamet. Det ska bli spännande och se hennes och Dannys vänskap kanske växa till något mer och vad som kommer hända med hennes dotter. Att lära känna Elena mer det vill säga!
Ps. Det var extra kul att just Christina Hendricks spelade rollen som Rachel, då jag såg första avsnittet av Mad men (den verkar vara väldigt bra, den serien) där hon är med. Jag har inte sett henne i något förut och så vips, she's everywhere! Jag gillar det, hon är begåvad och vacker. Ds.

Birthday boy

Jag har nästan sett klart säsong fyra av Without a trace/Brottskod: försvunnen. Häpnadsväckande är varenda avsnitt, för att det är så bra. Såklart utmärker sig vissa och de jag hittills tyckt mest om tänkte jag berätta för er om idag.
Det absolut bästa hittills; Fall out (Pt.1) & (Pt.2).
Avsnitten handlar om en försvunnen man, pappa till två barn och änkeman. Han förlorade en fru i 9/11 och hela hans liv föll samman. De finner honom, beväpnad i en bokhandel (om jag inte minns helt fel, ett tag sedan jag såg avsnittet). De bestämmer sig för att Samantha ska gå in undercover. Allt går fel.
Detta två avsnitten (som jag kallar för ett) är fantastiskt. Det berörde mig som aldrig förr. Samantha blir skadad och det blir för första gången tydligt hur mycket Samantha och Jack betyder för varandra.
Gripande, skrämmande och oerhört ... fint. På bilden har Samantha just blivit skjuten av mannen som de letat efter och Jack bär henne till ambulansen. Men inte ens där är traumat över...
Samantha är så vacker. Det är så fint på bilden är hon släpper för en gång hennes fasad, hon är sårbar. ÅÅåååh<3

Pilot

Samantha Spade. Brottskod: försvunnen. Kanske någon mer. Men främst får vi aldrig glömma; Samantha Spade.
Detta är det första inlägget på blogspoten som kommer att följa mitt kroniska känsloöverflöd i serier och episoder jag ser.
Jag älskar serier. Så mycket att jag inte allt för sällan dras jag in och vill hellre existera i en roll hos dem! Jaja, detta är en blogspot om serier. Eller nej förresten, en blogspot om kärlek. Till städer, till konversationer, till händelser. Till karaktärer ❤